Jag ligger rätt så efter. Jag kollade helt ärligt (jag gjorde verkligen det) i kalendern och det är julafton i morgon och här ligger jag och borde ta tag i typ hundra grejer så som packa väskan, städa the penthouse rejält och jag skulle gått och tränat, allt har fortfarande inte hänt klockan börjar närma sig lunch och jag känner mig segast i världen. Ibland är det bra att vara singel då kan liksom ingen kommentera hur fruktansärt lat jag kan vara. Mitt mission idag är att åka hem med roomies, inköpta julklappar, färdigpackade väskor, i från en skinande lägenhet. Det är bäst jag sätter fart. ååååh snart ska jag hem till la familia, hem till värme och mys på åkervägen och dom kommer göda mig med janson så att jag känner mig extra tjock till juldagen då man måste ha köpt en svindyr urlöjlig biljett till ett av Växjös uteställen (det finns typ två att välja bland) För att träffa en massa gamla vänner och liknande. Visst det är kul men jag känner en viss press på mig att jag måste vara snygg och fresh och inte slutkörd, sliten med en mil utväxt i håret. Det ska bli jättekul att träffa alla nära vänner dom längtar jag ihjäl mig efter men jag hade kunnat tänka mig en hemma fest istället för att gå till Grace där alla vet vem man är. Jag pallar inte med Växjöandan ibland eller jag saknar den i allafall inte. Tacka vet jag dricka en flarre rödvin direkt efter jobbet och gå till ett skönt sunkigt ställe på Grunerlökka i Oslo där alla accepterar att man ser ut som man gör och är som man är. Där gillar alla, alla. Småstadsidyllen är inte så idyllisk i mina ögon.