Ja det borjade med att vi akte till Mirissa i sodra Sri Lanka i hopp (och sjukt entusiasm) att vi verkligen skulle fa se blavalar. Det storsta daggdjuret i hela varlden. Pinoccio blev svald av en blaval ja ni fattar grejen. Att se blavalar en sondagsformiddag ar ju ingen vanlig helgaktivitet utan vi tyckte detta skulle bli helt unikt. Vi trodde det.
Alla fyra forvantansfulla satte oss pa ovre dack tillsammans med tre koreanungar och deras pappa samt ett amerikanskt par. Redan 5 minuter efter vi satt oss borjade man tycka lite att mar jag inte lite illa men jag slog bara bort tanken och tankte att man far val bita sig i lappen inget att lipa over. En och en halv timme senare, hade stackars fanny gatt ner pa nedre dack och efter en stund la ena koreanungen en pizza en meter fran mig pappan fick panik och tog hela familjen ner pa nedre dack. Caroline och Martina fick nog gick ner och letade efter egna spypasar. Baten gungar at alla hall och jag sitter blick stilla och haller i mig i ett racke och tanker att om jag ror mig en centimeter med huvudet spyr jag. Hur lange ska detta fortsatta?
Helt plotsligt far vi se lite valar och delfiner, fina men jag trodde just da att det var min sista stund pa jorden. efter tva timmar av olidligt guppande fragar jag en av killarna pa baten hur lange det ar kvar. ca 1,5 till 2 timmar kvar skamtar du? Jo da var meningen att vi skulle stanna mitt pa havet och vanta pa valarna. Da sprack det liksom for mig. 85% av baten spydde, var han dum? Sa jag sa att "det har gar inte" i min vassaste ton pa Engelska. Efter en stund kom han upp och sa att bara vi sag valarna en gang till sa vande vi hemat sedan. Men det allra varsta var att efter jag bett honom att vi skulle fa aka tillbaka sager den feta amerikanska tjejen jamte mig (som samtidigt ater marenger i regnbagens farger?!) Spydigt varre "varfor vill du aka hem? ar du sjosjuk eller?" och kollar snett pa mig. Det var nog bara hon just da pa hela baten som inte spytt. Jag ger henne en mordarblick. 10 vagiga minuter senare ligger hon och kraks upp sina rosa maranger. Jag har aldrig varit sa glad over att se land igen. /sara
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
I sondags var dagen med stort D. Bokstavligt talat. Jag vaknade med diarre. Lat inte detta hindra mig, utan akte ivag med de andra i tuktuken som skulle ta oss till en hamn i Mirissa. Darifran hoppade vi pa en bat som rymde ca 35 personer. Vi valde att sitta uppe pa baten, tankte att det kunde vara mysigt. Det var vi och en koreanpappa med sina tre koreanpojkar till barn, samt ett amerikanskt lovecouple.
Efter ca fem minuter borjade jag kanna mig bade illamaende och bajsnodig. Forsokte att ignorera detta och tanka pa nagot helt annat, lattare sagt an gjort. Alla borjade klaga over illamaende, vissa forsokte sova. Jag blev verkligen panikbajsnodig och sprang nerfor trappan. Vid det har laget gungade baten ordentligt, och jag hade svart att halla balansen.
Med tanke pa hur primitiv baten var, sa blev jag med ens osaker pa om de over huvud taget hade nagon toalett ombord. Det hade de. Det var ett litet kyffe langst bak i baten, och dar vinglade jag in, bajsade som bara den, och borjade samtidigt ma riktigt illa. Baten gungade som aldrig forr och jag ramlade ut fran toan. Gick ju givetvis inte att spola pa toaletten, sa jag holl pa att skammas ihjal.
Utanfor toaletten vaktade en farbror, som visade sig vara varldens snallaste. (Marre, han hade en Bayern Munchen-troja pa sig, bara en sadan sak) Jag tyckte sa synd om honom nar han fick rengora toaletten efter min skit, men han verkade vara van.
Tio minuter senare var det dags for nasta attack. Nu kom det fran bada hallen. Farbrorn sag att jag madde riktigt daligt sa hann han racka mig en plastpase. Jag dok in pa toaletten igen. Det var inte latt att halla balansen dar inne kan jag saga.
Nar jag kom ut igen klappade farbrorn mig pa axeln och bad mig sla mig ner i ett horn utanfor toaletten. Han hade ordnat en pall i form av en upp och nedvand plastdunk, at mig dar. Jag satt dar i fosterstallning i ett par minuter, sen ropade farbrorn "Look madame, dolphins!" Jag kande mig med ens piggare, atminstone for en minut eller tva, sen var det dags for nasta toalettbesok. Mannen erbjod mig bade piller och vatska, men eftersom att jag trodde det var en slang av magsjuka, och inte bara sjosjuka jag hade fatt, sa tackade jag snallt men bestamt nej.
Resten av resan fortsatte i samma spar, jag satt och lutade mig over relingen bak pa baten, och spydde ut i havet. Jag sag pa medan farbrorn servade alla med plastpasar. Det var alltsa langt ifran bara jag som madde daligt.
Efter vad som kandes som en evighet, sa ramlade jag ihop i en liten hog pa marken, var helt utmattad. Da kom besattningen och bokstavligt talat bar mig in i kaptenshytten. Dar fick jag vila pa en madrass. Tror jag somnade nagra minuter. Besattningen erbjod mig bade ananas och banan, men jag var langt ifran sugen. Svart att beskriva kanslan som uppstod, nar vi narmade oss land igen.
Nu ar vi i Unawatuna, och mar mer an bra. So long. /Sara och Fanny
